... som kornet väntar tid att gro
Psalm 219
Jag skulle vilja våga tro
att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro
att kärlek
är den makt som ändå världen bär.
Jag skulle gärna vilja tro,
men vem törs göra så?
Jag skulle gärna vilja be,
men vem kan bönen nå?
Jag skulle gärna vilja tro
att någon ser
den mening jag ej fattar mer.
Jag skulle vilja våga tro
att någon ser all nöd.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud finns bortom död.
Jag skulle vilja våga tro
att någon fanns
som ville att jag vore hans.
Jag skulle vilja våga tro.
Jag kan ju inte mer.
Som kornet väntar tid att gro,
att livets under sker,
så väntar jag och längtar jag
att jag skall få
den tro jag inte själv kan nå.
Denna psalm av Tore Littmarck föreslogs ingå i 1976 års psalmbokstillägg
"Psalmer och visor". Kyrkomötet avslog förslaget. Man ville att psalmen skulle
sluta "väl".
Psalmbokskommittén bad då Littmarck att omarbeta psalmen. Littmarck vill inte
ändra i sin text. I stället skrev han en fjärde vers, som egentligen slutar lika öppet
som de tre tidigare verserna. I denna nya form togs psalmen in i 1986 års psalmbok.
Detta är en viktig förändring i riktning mot en större öppenhet och realism inför
människors faktiska villkor. Människors tvivel är en realitet, och det får inte förnekas
om människor skall kunna finna en identifikation i psalmboken.
Text: Tore Littmarck 1969, 1981
Musik: Tore Littmarck 1969
Bild: Google
