söndag 3 augusti 2014

Tänk, när en gång ...






Psalm 320

Tänk, när en gång det töcken har försvunnit,
som över detta livet breder sig,
när evighetens sköna dag upprunnit
och himmelskt soljus flödar på min stig.

Tänk, när en gång vart varför blir besvarat,
var gåta löst, som här jag grubblat på,
när allting blir av Herren själv förklarat,
tänk, när jag Herrens väg skall fullt förstå.

Tänk, när en gång är stillad varje smärta,
vart sår är läkt, var längtan nått sin hamn,
när varje tår avtorkats vid Guds hjärta
och varje snyftning tystnat i hans famn.

Tänk, när en gång med obeslöjat öga
jag honom ser som här jag trodde på
och där inför hans majestät det höga
få böja knä och sjunga högt hans lov.

Tänk, när en gång jag utan synd skall vara,
var tanke ren, var gärning utan brist,
när jag ej ängslas mer för någon fara
och varje frestelse sin kraft har mist.

Tänk, när en gång i himlens gyllne salar
jag med den vän som jag på jorden fann
om evighetens nya liv får tala
och om det liv som likt en dröm försvann.

O ljuva tanke, sjung du i mitt hjärta
var gång mig vägen tyckes lång och svår.
Den tröst jag får tar bort var bitter smärta.
Då kan jag le och stilla blir min gråt.


Tron på ett liv efter detta och tanken på att allt då skall nå sin fullkomning
och få sin förklaring, lever ofta stark i folkdjupet.
Psalmen "Tänk, när en gång det töcken har försvunnit, som över detta livet breder sig,"
fångar in detta synsätt på ett träffande sätt.
Här finns alla förhoppningarna på framtiden efter döden, med "Tänk, när en gång..."
som inleder se sex första verserna.

Psalmen är skriven av Wilhelm Andreas Wexels (1797-1866).
Han föddes i Köpenhamn, men studerade teologi i Oslo.
Där blev han sedan präst i Vor Ferelsers kirke, där han verkade till sin död.

Psalmen skrev han i sin systers poesialbum, efter det att hon blivit änka.
När man läser texten kan man ana att den är skriven i en sorgesituation.

Till svenska översattes psalmen av Elin Silén (1875 - 1954).
Hon var adjunkt i Landskrona, Stockholm och Härnösand.

Anders Frostenson har i sin bearbetning knutit texten mycket nära originalversionen.

Text: Wilhelm Andreas Wexels 1845
Översättning: Elin Silén 1920, adjunkt
Bearbetning: Anders Frostenson 1980


Bild:Google