Psalm 537
Ur djupen ropar jag till dig.
Så hör mig, Gud, och svara,
var mild, ha tålamod med mig
och lyssna till min klagan.
Om du vill ställa mig till doms
och räkna med allt ont jag gjort,
då är jag utan räddning.
Ej ens det bästa i mitt liv
är nog att ge som gåva.
Från synden blir jag inte fri,
om du ej vill förlåta.
Ty i mig själv jag intet har
som hjälper mig på domens dag.
Vi alla nåd behöver.
Nu vill jag på mig själv ej mer,
ej på mitt eget bygga,
men söka dig, som ensam ger
mitt hjärta frid och trygghet,
förtrösta på vad du har gjort,
vad du mig lovat i ditt ord.
Från dig min hjälp jag väntar.
Och dröjer den skall jag ej bli
förtvivlad, ej ge vika,
ej tröttna på att be till dig,
som aldrig mig skall svika.
Om natten än blir mörk och lång,
så tar den ändå slut en gång,
och morgonen skall komma.
Vår ondska och vår synd är stor.
Långt större är dock nåden.
Gud är hos oss och ger oss tro
där natt och ångest råder.
Jag tackar honom och är glad.
Han all min synd förlåtit har.
Dig, Gud, ske pris och ära!
...
Text: Martin Luther 1524
Översättning: Olavus Petri 1536
Bearbetad: Anders Frostenson 1977
Musik: Martin Luther 1524
Bild: Google
