Psalm 213
Att bedja är ej endast att begära, att själviskt ropa:
Giv mig, Herre, giv! Att bedja är att komma Gud så
nära att han blir livet i vårt eget liv.
Att bedja är att helt sig själv förglömma i bönen:
"Ske din vilja icke min", att låta nådens rika källsprång strömma
i egen tomhet, eget armod in.
Att bedja, det är kraften att försaka, att mitt i stormen
vara trygg och still och visa alla v a r f ö r fast tillbaka,
i lugn förtröstan på att G u d så vill.
Gud redo är att nådens port upplåta för varje redlig själ
som klappar på, i ödmjuk bön att livets dunkla gåta
i evighetens ljus förklarad få.
...
Stina Andersson tar i denna psalm upp olika aspekter på bön.
"Att bedja är ej endast att begära"...
"Att bedja är att komma Gud så nära
att han blir livet i vårt eget liv".
Den här tankegången utvecklar Stina Andersson i fortsättningen av sin psalm,
som bygger på egna livserfarenheter.
Under åren 1876-1940 levde Stina A. Hon insjuknade vid 14-års ålder i scharlakansfeber,
som övergick i ledgångsreumatism.
Efter hand blev hon helt invalidiserad. De sista trettio åren av sitt liv levde hon på ett
sjukhem i Skövde. Det var under denna tid hon skrev denna psalm.
Hon skrev den utifrån "ett behov av att ge uttryck för det egna hjärtats erfarenhet",
som hon själv uttryckte det.
Text: Stina Andersson 1922, författare, Skövde
Musik: Rolf Davidsson 1950, musikpedagog, Arvika
Bild: Google
