En poet

"Jag vill, jag måste bli skald."

Orden är Hjalmar Gullbergs. Han föddes 30 maj 1898 i Malmö, där han växte upp som fosterbarn hos diversearbetaren Beng Gullberg och hans hustru Elsa.
Den mångåriga ovisstheten om hans rätta börd och ursprung orsakade den identitetskonflikt och främlingskap, som klangbotten för stora delar av hans diktning.

Redan 1919 började Hjalmar Gullberg skriva poesi. "Jag hör musik och letar efter orden" är formuleringen han fann för att förklara hur hans dikt blev till. I dikter om diktandet framställde han ofta inspirationsögonblicket som en plötslig och oförklarlig upplevelse av musikalisk natur. En ton, en rytm,  en melodi, kommen som från ingenstans, eller från en annan värld, når hans inre lyssnande öra och låter sig så småningom uttryckas i ord och bli till dikt. Fenomenet är tydligt återgivet  i ett par strofer från slutet av tjugotalet:
"Det händer att bland gråa hus
man hör en ton,
som inte fanns i gatans brus
men kom ifrån en region av ljus.

Man glömmer var man går, 
man går på måfå bara, 
I förbund med detta som man ej förstår
och vet knappt riktigt vad man vill,
det är en sådan stund
en sång blir till".

Den musikaliska ingivelsen är ett tema som återkommer med variationer genom hela Gullbergs författarskap. I dikten "Fiolsträng" vittnar han om en plötslig musik i "dvalan" och om den sträng i sitt inre som han anförtrotts att spela dikter på.
Ett exempel är dikten "Till en näktergal i Malmö." Den skrevs på Allmänna sjukhuset i hans födelsestad. Fågelsången utanför fönstret gav ton åt dikten:
"I Sjukhusparken hänger månens lykta;
det glittrar genom rullgardinens dok.
Nu lyssnar alla sorgsna och betrykta
till Höga visan ur naturens bok.
Den störste sångaren på denna jorden
har kommit för att skingra våra kval.
Jag hör musik och letar efter orden.
Sjung näktergal, min hemstads näktergal!"

"Jag hör musik och letar efter orden" var för Hjalmar Gullberg en formel för diktens födelse. Och lyssnandet och tystnaden var sångens förutsättning.
"Här ligger jag, en fånge mellan lakan,
och lyssnar i en mörklagd paviljong.
Jag älskar mörkret och jag älskar vakan,
jag älskar tystnaden som blir till sång."

I dikten Till en näktergal i Malmö handlar det inte bara om "tystnaden som blir till sång" utan också en tystnad som sluter sig som hemligheten kring författarens dunkla börd.
"Från vilket paradis är stämman lånad
som tränger in i rummet där jag bor?
Så sjöng du, när jag föddes i din månad,
en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den som försökte spåra oss tog miste.
i toner dränkte du min första gråt."

Det är en strof om ett hemligt samförstånd, en oåtkomlig gemenskap, mellan den nyfödde och sångfågeln, inte mellan mor och son. De biografiska fakta som författaren här både antyder och förtiger är sedan länge välkända.


Ett diktaröde som fängslar.

Källa: Wikipedia