"Jag nu den säkra grunden vunnit som håller hoppets ankar kvar". Psalm 245.
Psalmen är författad av kyrkoherde Johann Andreas Rothe (1688-1758).
Han var verksam i "Brödraförsamlingen" på godset Berthelsdorf i Sachen som ägdes av
greve Nikolaus Ludwig von Zinsendorf.
Rothe skrev psalmen 1927. Till svenska översattes den 1889 av Carl David af Wirsén.
Britt G. Hallqvist har gjort en språklig modernisering av psalmen för den nya psalmboken.
vers 1
Jag nu den säkra grunden vunnit som håller hoppets ankar kvar.
I Jesus Kristus jag den funnit, den lades innan världen var.
Orubblig trygg den grunden står när himmel och när jord förgår.
Grunden - Jesus död och uppståndelse
När Jesus dog på korset bar han hela mänsklighetens synd och misslyckande på sina axlar.
På korset tog Kristus på sig Guds dom för all synd och skuld och försonade hela
mänskligheten med Gud. Uppståndelsen är tecknet på att Gud accepterat försoningen.
Uppståndelsen är liv - och ger liv för oss i dag.
vers 2
Ett hjärta finns som sig förbarmar mer kärleksfullt än vi förstår.
Gud väntar oss med öppna armar, och nåd de ångerfulla får.
En tillflykt i all nöd jag vet, och det är Guds barmhärtighet.
De goda nyheterna om Jesus Kristus, hans död och uppståndelse för vår skull är en
kallelse till oss människor. Vi kallas till omvändelse - till att vända oss från vårt
gamla liv till ett nytt liv. Detta nya liv får vi leva i gemenskap med Jesus Kristus.
Det är Guds barmhärtighet.
vers 3
O djup av nåd som synder våra i Kristi död begravit har!
Han läker såren, djupa svåra och är i domen mitt försvar.
Ty Kristi blod i evighet högt ropar om barmhärtighet.
Förlåtelsen för våra synder är ett centralt tema i frälsningen. Förlåtelsen finns tack
vare att Jesus har dött på korset och att Gud nu delar ut den till var och en som
vill ta emot den. Därför att Gud har förlåtit oss, kan vi också leva i gemenskap med
honom och vara accepterade av honom.
Det finns en trons seger. Frälsning, evigt liv, befrielse från domen skänks åt den som tror.
vers 4
När onda minnen mig anklagar och ingen ro mitt hjärta får,
med allt som hopp och mod försvagar jag till min broder Jesus går,
och i hans ljus jag ser och vet, att stor är Guds barmhärtighet.
Att tro är att säga ja till Gud. Tro är att lita på Gud och Kristus.
Att lita på att hans död och uppståndelse gäller mig.
Tro är att sätta sitt hopp till Gud, både i svåra stunder och när glädjen är det främsta i mitt liv.
Gud är den som har min framtid i sin hand.
vers 5
Om tunga bördor trycker ner mig och om allt blir olust och besvär,
om mina vänner överger mig, om gammal, sjuk och trött jag är,
ett stöd i sorg och ensamhet jag har i Guds barmhärtighet.
Vi behöver vänner och gemenskap för att kunna leva, och samtidigt ser vi att
gemenskapsbildningar slås sönder. Men Jesus Kristus vill erbjuda en hållbar gemenskap
med sig själv. En gemenskap där han förlåter mig mina brister och där han accepterar
mig som den människa jag är.
vers 6
Om också i min högsta strävan, i vad jag än må ta mig för,
jag ser på nytt med sorg och bävan så många fel i det jag gör,
en tröst i all min skröplighet jag har i Guds barmhärtighet.
Den "gamla människan" finns alltid kvar i en kristen, och eftersom den finns kvar så förblir
vi syndare hela livet. Det finns en ständig kamp inom oss. Ju mer vi upptäcker synden och
skulden som bor i oss, desto mer beroende blir vi av Kristus.
Och desto mer upptäcker vi vad Kristus betyder för oss. Han blir helt omistlig för oss.
vers 7
Så ske med mig Guds goda vilja. Jag är hans barn, så har han sagt.
Från honom kan mig intet skilja, ej mänsklig eller djävulsk makt,
ej fara, nöd och nakenhet. Mitt skydd är Guds barmhärtighet.
Ju mer vi ser av Guds trofasthet mot oss, desto fastare blir vi i tron. Och desto mer häpnar
vi över den rikedom som han slösar på oss. På den vägen brukar det växa fram en lugn
och fast tro på uppståndelsen och en trygghet inför döden som håller i alla svårigheter.
"Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi."
1 Joh 3:1
vers 8
På denna grund jag vill förbliva i alla mina levnadsår.
Den skall mig stödja, lyfta, liva, så länge hjärtat i mig slår.
Sen sjunger jag i evighet: O djup av Guds barmhärtighet!
Som kristen talar man om ett levande hopp. En dag ska tron bytas ut mot att vi ser och vet.
Det blir när vi ser Kristus ansikte mot ansikte.
Då får vi tillbedja Gud och lovsjunga honom och vara i hans närhet - för evigt.
Bild: Google
