Psalm 57
Sin enda grund har kyrkan i Kristus, Frälsaren.
Hon är hans egen byggnad, den nya skapelsen.
I världen som han löste från mörkret med sitt blod
blev hon den brud han krönte med evangelium.
Fast spridd i många länder är kyrkan endast en
och har en enda Herre och en bekännelse.
Av vatten född och Ande till ett och samma hopp
hon går till löfteslandet med samma resekost.
Med undran och med löje ser världen hur hon slits
av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.
Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred
om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.
När lögn och våld förmeras var är då jordens salt?
Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall?
Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ,
en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.
Guds kyrka är gemenskap med Fadern och hans Son,
det skådar hon och erfar i Andens kraft och nåd.
Guds helgon och martyrer betygar det med blod.
Omkring dem sjunger rymden där segerns kyrka bor.
Denna psalm är engelsk, författad av den anglikanske prästen John Stone 1839 - 1900.
Även under hans tid rasade de teologiska och kyrkliga striderna kring frågan om hur
man skall tolka Bibeln.
Stone skrev då ett antal dikter över de olika artiklarna i den apostoliska trosbekännelsen
som hjälp åt sin församling.
Bland dessa dikter ingår en hymn om den allmänneliga kyrkan som det talas om i
tredje trosartikeln.
Olov Hartman har gjort en betydande bearbetning av psalmen.
Text: Olov Hartman 1981, efter John Stone 1866
Musik: Samuel Sebastian Wesley 1864, engelsk organist och tonsättare i Hereford
Bild: Google
