När jag nu skrivit om de flesta av Anders Frostensons egna psalmer, översättningar
och bearbetningar, återkommer jag senare till de psalmer som han skrivit inför
kyrkoårets stora högtider.
Nu börjar jag med genomgång av Olov Hartmans psalmer.
Först vill ge ge en liten presentation av honom.
Psalmföfattaren Olov Hartman
1909-1982, präst, författare och kulturdebattör,
direktor för Sigtunastiftelsen, expert i 1969 års psalmbokskommitté.
När 1982-års kyrkomöte den 12 maj behandlade förslagen som lagts till en ny
svensk psalmbok inledde skarabiskopen Helge Brattgård debatten.
Mitt i anförandet ytterade han orden:
"Olov Hartmans psalmdiktning har skänkt kyrkan en ny ton både beträffande
innehåll och form. Hans bearbetningar och nydiktning kommer att leva vidare
i den svenska psalmboken, som ett uttryck för att han med rätta kan räknas till
kyrkans lärare".
Den som lärde känna "diktarprästen" - han kallades så ibland - har ingen
anledning att bli förvånad. Olof Hartman var en flitig skribent.
Han skrev bland annat romaner, kyrkospel och litterära essäer.
Han skrev fyra minnesböcker.
I den första "Brusande våg", beskriver han hur det var att vara "barnsoldat",
bokstavligen född in i Frälsningsarmén.
Han kommer ihåg de ständiga flyttningarna efterhand som hans far kommenderades.
Inte så roligt för en liten pojke att lämna sina kamrater för en ny miljö.
Vägen gick vidare för Olov Hartman när han lämnade armén för Svenska kyrkan.
Han studerade i Uppsala, först vid Fjellstedska skolan - den som var känd för
att utbilda blivande präster - sedan vid universitetet.
Han prästvigdes 1932, tjugosex år gammal.
Bild: Google
