"Han gick den svåra vägen".
Så har Britt G Hallqvist skrivit i psalm 442 i psalmboken. Hon berättar om psalmens tema: I början av 40-talet var hennes man präst i närheten av Vänersborg. Familjens son, som var i femårsåldern, var ibland på besök hemma hos farmor och farfar som bodde i närheten. Mellan de båda hemmen fanns en genväg som var ganska besvärlig att gå. Och så hände det att pojken började längta hem. Då kunde han säga:"Jag vill gå den svåra vägen hem till pappa".
När Britt G Halllqvist 1975 fick i uppdrag att skriva en passionspsalm för barn kom hon ihåg vad hennes son hade sagt. Vi känner igen orden i psalmens början: "Han gick den svåra vägen
upp till Jerusalem". Den vägen fick Jesus gå.
Det är lätt att teckna en mörk bild av tiden vi lever i. Det är också lätt att hela tiden bara stirra på det onda och det mörka. Och det är ju så mycket av detta som vi ser, hör och läser i massmedia.
Men vi måste ändå fråga oss, om det inte trots allt finns tecken också på ondskans motsats i vår värld.
Finns det ändå inte rum för kärleken?
Passionstiden betyder lidandets tid och även om vi under den tiden också bör tänka på alla lidande människor i alla delar av världen, är det ändå en gestalt som borde vara i centrum, Jesusgestalten.
Det var han som gick lidandets väg, som för alla tider blivit kallad Via Dolorosa. Därför att han personifierade Guds kärlek, och det är en märklig kärlek, som är den starkaste av alla makter.
En märklig kärlek? Ja, den föreföll ju totalt bortkastad. En underlig kärlek. Ja, den ville ju inte ha något för egen del, den var bara inställd på att ge. Det finns inte någon bättre beskrivning av Guds kärlek i Kristus än den Paulus ger i 1 Kor.13: "Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den".
Han gick den svåra vägen". O, vilken Kärlek!
Vi läser i 1 Joh 3:16 "Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken".
I Hans närhet erfar vi hans kärlek, som något högst personligt.
