Herre hör vår bön

"Gud, du gick bort, korset står kvar.
Bomber har efterträtt svärden",    skriver Britt G Hallqvist i Psalm 592.

Det är ett dramatiskt anslag som aktualiserar krigets skugga.
Texten talar om hur svårt det är när lidandets kors växer - "mest för de minsta i världen".
Frågan stiger i oss mot den mörknande rymden.
"Gud är du död? Hur ska vi då leva och orka och våga?"
När människorna i sådana tider hånfullt frågar de troende: "Var är nu din Gud?"
Precis som det står i Psaltaren 42:4.
Då ligger det nära till hands att gömma sig undan världen..

Men i bönen ber man Gud att ge sig till känna "om för ett ögonblick bara."
Slutraden lyder: "Hör du oss, Herre, så svara".

Den textraden ville kritikerna i kyrkomötet att Britt G skulle ändra. Kan man sluta en psalm i kyrkan med en så tvivelsfull fråga? menade de. Hon ändrade den sista raden där det nu står:
"Styrk oss i nöd och fara".

Författarinnan skriver: "Jag skrev den nya raden som en eftergift åt kritikerna. Själv tror jag det kan vara befogat att någon gång få uppge ett förtvivlans rop, och jag tycker att den känslan ska kunna få röst i en gudstjänst någon gång".

Gud, du gick bort. Korset står kvar.
Bomber har efterträtt svärden.
Lidandets kors växer sig stort
- mest för de minsta i världen.

Upp mot en hård, mörknande rymd
stiger i oro en fråga:
Gud, är du död? Hur skall då vi
leva och orka och våga?

Ack, vi vill helst låsa vår port,
gömma oss undan för världen.
Var är nu din Gud? frågar de nu.
Glädjen och kraften, var är den?

Herre, kom hit, levande, varm,
trösta din ängsliga skara!
Följ oss, o Gud, ut i vår värld
styrk oss i nöd och i fara!