Psalm 319
Så skön går morgonstjärnan fram
och bådar, klar och lyckosam, den stora dagens möte,
då själen, över jorden höjd få svinga sig med helig fröjd
till Himlafaderns sköte.
Tiden, striden snart skall slutas, friden njutas,
hoppet vinna, tro och kärlek målet hinna.
Jag skyndar till den staden fort,
det nya Salem, på vars port min bön så länge klappat.
Jag vet att du som har mig kär
bevarat väl de dina här, och ingen du borttappat.
Jesus Kristus, tålig var du, korset bar du
för att frälsa oss till frihet, liv och hälsa.
Och varsamt lossas jordens band.
Jag vet att vid din trogna hand jag i din glädje hamnar
där vännen återfår sin vän,
och David, from och glad, igen sin Jonatan omfamnar.
Modern, brodern där ej gråter. Makar åter
möts och finner kärlek som för evigt brinner.
Ej mer med blicken skum och svag
jag söka skall Guds anletsdrag i världens dunkla spegel,
men Herrens klarhet ohöljd se
bland dem som blivit tecknade med Herren Guds insegel.
Salig hör jag sången tona, bär min krona,
ser det höga som här doldes för mitt öga.
Min sällhetsdag, jag väntar dig,
jag är beredd, jag kläder mig i vita högtidsdräkten.
Kom, Jesus! "Ja, jag kommer snart,"
så svarar du, då hör jag klart din röst i morgonväkten.
Ära, ära vare Herran! Bort i fjärran
viker världen. Till min Faders hem går färden.
...
Ett genomgående drag i Johan Olof Wallins psalmdiktning är motsättningen mellan
denna världen och den kommande.
I hans egen person fanns ett tungsinne, en känsla av detta livets intighet, som blir
tydlig i hans diktning. Det ledde också till en längtan hos honom till det eviga livet.
Många av hans psalmer slutar i denna längtan.
"Så skön går morgonstjärnan fram och bådar, klar och lyckosam den stora dagens möte".
Text: Johan Olof Wallin 1816
Musik: Philipp Nicolai 1599, präst och tonsättare, Hamburg
Bild: Google
