Psalm 311
"Jag skall gråtande kasta mig ner
på en kust som jag aldrig har sett....."
Psalmen handlar om ett framtidshopp, om ett liv bortom livets gräns.
Frågorna om döden har uttalats direkt i stilla stunder i dödens närhet, men ofta har de klätts i vare sig tankar eller ord utan bara anats som outtalade frågor på gränsen till något okänt.
Och ibland kommer tankarna: tänk om bara någon enda som vi känt fick komma tillbaka och
berätta för oss hur det gick till att dö och hur det var på andra sidan! Då skulle vi tro.
Men just detta har ju faktiskt hänt.
Det finns en som har levt ibland oss, som en av oss, och som har dött och återvänt till våra
jordiska förhållanden och samtalat med oss om framtiden och evigheten.
Och det handlar inte om vem som helst utan en som har namnet Sanningen och Livet.
Under Jesu jordeliv uttryckte människorna också behovet av klarhet. Om bara någon kom
tillbaka från de döda, skulle de tro. Men de fick till svar, att inte ens en sådan händelse skulle
kunna övertyga dem. De hänvisades till Skriftens vittnesbörd. Luk 16:30
Vi har också bara Skriftens vittnesbörd, och det är inte så bara för oss som lever efter Jesu
uppståndelse.
Under fyrtio dagar efter sin uppståndelse var Jesus tillsammans med sina lärjungar, innan
han lämnade dem i synlig mening för att sända Hjälparen, den heliga Anden, som skulle
ersätta honom här på jorden.
Men också senare - efter att den heliga Anden kommit i Jesu ställe - uppenbarade Jesus sig själv.
Han gjorde det för förföljaren Saulus som efter mötet med Jesus på vägen till Damaskus "blev"
aposteln Paulus. Apg 9:3-9
Jesus visade sig också för Johannes på Patmos. Det Jesus sa till Johannes vill han säga till oss:
"Var inte rädd - jag har nycklarna till döden och dödsriket." Upp 1:17-18.
... jag vet att en boning åt mig är beredd
vid ett hav, i en stad som finns till,
som fanns till innan städerna fanns,
i ett land som är nytt och före all tid.."
Psalmen
Jag skall gråtande kasta mig ner
på en kust som jag aldrig har sett.
Jag vet ej var jag är, men jag vet
att en boning åt mig är beredd
vid ett hav, i en stad som fanns till,
som fanns till innan städerna fanns,
i ett land som är nytt och före all tid
och där natten har dagarnas glans.
Och jag stryker från pannan min sömn
i en värld som har vaknat just nu,
och hur vintrarna var har jag glömt
i en sommar som aldrig tar slut.
Jag hör skratten från lekande barn
och jag själv är ett barn i Guds famn
och mitt hem är den kärlek som var och som är,
som är och som alltid finns kvar.
Text: Anders Frostenson 1970, 1980.
Musik: Lennart Jernestrand 1970, musikdirektör, Stockholm.
Bild:Google
