Psalm 169
I himmelen, i himmelen, där Herren Gud själv bor,
hur härlig bliver sällheten, hur outsägligt stor!
Där ansikte mot ansikte jag evigt, evigt
Gud får se, se Herren Sebaot.
I himmelen, i himmelen, vad klarhet, hög och ren!
Ej själva solen liknar den uti sitt middagssken.
Den sol, som aldrig nedergår och evigt oförmörkad står,
är Herren Sebaot.
I himmelen, i himmelen, vad sälla utan tal!
Av änglarna och helgonen vad glans i ärans sal!
Min själ skall bliva dessa lik, av evighetens skatter rik,
hos Herren Sebaot.
I himmelen, i himmelen man inga tårar ser.
Ej döden, ej förgängelsen där skola härja mer.
Där skänkes fröjd och härlighet och frid och oförgänglighet
av Herren Sebaot.
I himmelen, i himmelen en sällhet du berett,
som intet öra hörde än och intet öga sett,
ej njuten av ett dödligt bröst, ej sjungen av en dödlig röst,
o Herre Sebaot.
I himmelen, i himmelen själv alla väsens Far
med Sonen och Hugsvalaren en evig boning har.
Ett trefalt helig sjunges där, då himlaskaran offer bär
för Herren Sebaot.
O Fader, Son och Ande, dig ske evigt lov och pris.
Ack, öppna ock en gång för mig din himmels paradis.
Ja, när jag fast i trone står, jag av din hand min krona får,
o Herre Sebaot.
Psalmen är skriven 1620 av prosten Laurentius Laurinus, rektor i Söderköping och
kyrkoherde och prost i Häradshammar. Så långt man vet skrev han psalmen med
anledning av sin hustrus död.
Psalmen bearbetades inför 1819 års psalmbok av Johan Åström. Han var kyrkoherde
i Tuna och Stavby församlingar. Johan Olof Wallin anlitade honom gärna och ofta
som medarbetare i psalmboksarbetet.
Psalmen kan sjungas på flera olika melodier. De två mest sjungna står som alternativa
melodier i psalmboken. Skattungemelodin 169 b har blivit känd och omtyckt inte minst
genom att den förekommer i Himlaspelet, i Leksand.
Bild: Google
