Psalm 233
Fader, du vars hjärta gömmer
helighet, som allting dömer,
kärlek, som förlåter allt,
du vill döda för att föda
oss på nytt till ny gestalt.
Dig vi bedja: låt oss känna,
att den eld där vi oss bränna,
just din kärleks låga är,
att och vreda vindar leda
hem till dig den du har kär.
Rikt med våra tårars flöde
vill du vattna marker öde
och ge liv och växt på nytt.
Rosor fromma skola blomma
öknen blir till äng förbytt.
Där vi än i ångest höra
ovisst mummel når vårt öra,
helgmålsringning ljuda skall:
genom ljusa valv skall brusa
påskkoralers jubelsvall.
Åter för du oss de gamla
vägarna; ej mer vi famla
var sin egen dunkla stig:
samfällt böjas knän, och höjas
unga hjärtan upp till dig.
Dig vi prisa och berömma,
som i vrede allt kan döma
och i nåd förlåta allt,
som vill döda för att föda
allt på nytt till ny gestalt.
Psalmen skrevs av Emil Liedgren 1910. Åtminstone två olika inspirationsfaktorer
ligger bakom psalmens tillkomst: den religiösa miljön i Uppsala vid den här tiden
och författarens egen bibelkunskap.
När det gäller Liedgrens bibliska inspiration till psalmen finns det flera anknytningar,
inte minst till profeten Jesaja, t ex "Öknen och ödemarken skall glädja sig, och hedmarken
skall fröjdas och blomstra som en lilja". Jes 35:1.
I psalmen skriver han: "Rosor fromma skola blomma, Öknen blir till äng förbytt".
Text: Emil Liedgren 1910
Musik: Oskar Lindberg 1917, professor och organist i Stockholm
Bild: Google
