O att en gång få skåda det vi trodde ...

Psalm 166

Sorlet har dött från väg och dammigt vimmel.
Ovanför oron och närmare din himmel,
i rymder klara, är oss gott att vara
med dig allena.

Du som dig dolde, klädd i stoft och pina,
se, såsom ljuset dina kläder skina.
Omkring din panna solens eldar stanna
såsom en krona.

O att en gång få skåda det vi trodde,
glans som i stoft och ringhet bland oss bodde,
makt över vågor, altaret i lågor,
himmelen öppen.

Hyddor vi ville här åt himlen bygga,
fasthålla synen, ägande och trygga.
Ett är nödvändigt nu och för beständigt:
Jesus allena.

Ära ske Fadern som ser i djupet neder,
Sonen som med oss i tåredalen beder,
Anden som bådar dag då ögat skådar
himlen för evigt.

Olov Hartman skrev denna psalm under den tid han var präst i Nässjö församling.
Han berättar: "När jag skrev denna hymn om förklaringsberget gjorde jag det som om
det var Nässjö kyrka och inte berget Tabor, som var textens geografiska ort.

Sorlet - hör slamret från den ständiga vagnväxlingen vid stationen.
Hör den tunga lastbilstrafiken genom staden. Svagare likväl efter hand som vi går upp
för kyrktrapporna. Så öppnas en port, och det blir tyst. Där framme i koret går en pojke
och tänder altarljusen. Så börjar sången och läsningen av "Tidegärden", kyrkan fylls av de
sträva rösterna, och vi är "ovanför oron".

              "Hyddor vi ville här åt himlen bygga,
              fasthålla synen, ägande och trygga.
              Ett är nödvändigt nu och för beständigt:
              Jesus allena".

Text: Olov Hartman 1947, 1968
Musik: Daniel Olsson 1965, kyrkomusiker, tonsättare i Linköping


Bild: Google

Livet vann, dess namn är Jesus ...

Psalm 153

Livet vann, dess namn är Jesus, halleluja,
han var död, men se, han lever, halleluja.
Dödens portar öppnar han, halleluja,
nyckeln ligger i hans hand. Halleluja.

Vad är murar, vad är gravar? Halleluja.
Han är med oss alla dagar, halleluja.
En är Herren, en är tron, halleluja,
ett är brödet på hans bord. Halleluja.

Brödet bryts och vinet delas, halleluja,
för att världen skall få leva. Halleluja.
Öppnade är Guds förråd, halleluja,
källan flödar som var dold. Halleluja.

Jesus dog, då dog vi alla, halleluja,
till att utge oss för andra, halleluja.
Jesus uppstod. Också vi, halleluja,
uppstod då till evigt liv. Halleluja

Psalmtextens anslag är ett segerrop: "Livet vann, dess namn är Jesus!"
Med  bilder från evangelierna, de apostoliska breven och Uppenbarelseboken:
("nyckeln ligger i hans hand", Uppb 1:1), tolkar psalmen sedan påskens innebörd,
existentiellt, sakramentalt, socialt och eskatologiskt.
Detta är en koncentrerad troslära med jubeltonen bevarad från första raden till den sista.

Om man frågar vilka av Olov Hartmans psalmer som sjungits oftast och med största glädje
sedan 1986-års psalmbok kommit, tror jag man kan svara: det är psalmbokens första psalm,
det gamla Te Deum: "Gud vår Gud vi lovar dig", och psalmen: "Livet vann, dess namn är Jesus".

Denna psalm nr 153 sjöngs vid Hartmans begravningsgudstjänst i Mariakyrkan i Sigtuna
den 7 maj 1982.
Första versen är ingjuten i en kopparplatta på hans grav invid kyrkogårdsmuren.

Text: Olov Hartman 1973
Musik: Engelsk 1708


Bild: Google

Du som gick före oss ...

PSALM 74

Du som gick före oss
längst in i ångesten,
hjälp oss att finna dig,
Herre, i mörkret.

Du som bar all vår skuld
in i förlåtelsen,
du är vårt hjärtas fred,
Jesus, för evigt.

Du som med livets bröd
går genom tid och rum,
giv oss för varje dag,
Kristus, det brödet.

Du som går före oss
ut i en trasig värld,
sänd oss med fred och bröd,
Herre, i världen.


För de fattiga kristna i tredje världen finns det ett självklart samband mellan nattvardens
bröd och det dagliga brödet. Delar man brödet vid altaret, så innebär det också att man
skall dela vardagens bröd. Det är en innebörd som i mycket liten grad har aktualiserats
i vår egen del av världen. Hos oss har det mera handlat om den enskildes relation till Gud.
Gemenskapen med de andra som också deltar i nattvarden har legat på ett andligt plan.

Men det finns nattvardspsalmer som lyfter fram detta samband mellan nattvardsfirande
och vardagens solidaritet. Inte oväntat har Olov Hartman skrivit en sådan psalm.
"Du som går före oss
 ut i en trasig värld,
 sänd oss med  fred och bröd,
 Herre, i världen".

Text: Olov Hartman 1968
Musik: Sven-Erik Bäck 1959, professor och tonsättare, Stockholm


Bild: Google

Än finns det en värld ...

   Jesus älskade världen tillbaka till Gud


Psalm 62

Än finns det en värld. Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord,
och redan satt yxan i livsträdets rot,
men räddningen sändes oss ovanifrån: Guds enfödde Son.

I tjänargestalt kom Ordet till oss och försonade allt,
steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup
och älskade världen tillbaka till Gud.
Det brustna blev helt i hans kärlek till oss på Golgata kors.

Apostlar gick ut med budskap till folken att Kristus är Gud.
De lade ett hav mellan makternas hot
och livet i tro på Guds mäktiga Ord:
ur döpelsens hav steg en mänsklighet fram i tron på hans namn.

Att leva av tro är grenarnas liv från Olivträdets rot,
att bära ett ok i sitt jordiska kall
men själv vara buren av den som bär allt
och svara på åklagarmakternas dom försoningens ord.

Guds offrade Lamm ges ut för oss alla som Herren har sagt,
att världen må leva och syndare tro
och förbönen omsluta himmel och jord.
Av änglars och människors bön i hans namn står jordkretsen fast.

En ångest går fram och ofreden rister i livsträdets stam
Då kallar Guds Ande de kristna till bot,
att bedja sig samman att världen må tro.
O, lyft i vår söndrings och vilsenhets natt försoningens kalk.

1987 skrevs en doltorsavhandling om Olov Hartman, vid Uppsala religionsvetenskapliga
fakultet: "Olov Hartman och det kosmiska dramat", av Claes Ytterberg, biskop i Västerås stift.
Ytterberg ville med den rubriken karaktärisera Hartmans kristna totalåskådning.
Gud och hela Hans skapelse befinner sig i ett enormt kosmiskt drama, där människan är indragen.

Psalmen 62 är ett utmärkt exempel på denna Olov Hartmans syn.
Han skrev den 1982 bara två år före sin död.
Här finns fördärvsmakternas fruktansvärda realitet. Jesus som gick längst ner i fördärvets och lidandets djup och "älskade världen tillbaka till Gud".
Genom dopet och tron stiger en befriad mänsklighet fram "att bära ett ok i sitt jordiska kall
men själv vara buren av den som bär allt". Och den enorma kampen fortsätter.

"En ångest går fram
 och ofreden rister i livsträdets stam.
 ... O, lyft i vår söndrings och vilsenhets natt
 försoningens kalk".


Text: Olov Hartman 1980
Musik Gustaf Aulén 1937, teologiprofessor i Lund och biskop i Strängnäs.

Bild: Google

Sin enda grund har kyrkan ...

Psalm 57

Sin enda grund har kyrkan i Kristus, Frälsaren.
Hon är hans egen byggnad, den nya skapelsen.
I världen som han löste från mörkret med sitt blod
blev hon den brud han krönte med evangelium.

Fast spridd i många länder är kyrkan endast en
och har en enda Herre och en bekännelse.
Av vatten född och Ande till ett och samma hopp
hon går till löfteslandet med samma resekost.

Med undran och med löje ser världen hur hon slits
av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.
Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred
om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.

När lögn och våld förmeras var är då jordens salt?
Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall?
Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ,
en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.

Guds kyrka är gemenskap med Fadern och hans Son,
det skådar hon och erfar i Andens kraft och nåd.
Guds helgon och martyrer betygar det med blod.
Omkring dem sjunger rymden där segerns kyrka bor.


Denna psalm är engelsk, författad av den anglikanske prästen John Stone 1839 - 1900. 
Även under hans tid rasade de teologiska och kyrkliga striderna kring frågan om hur
man skall tolka Bibeln.
Stone skrev då ett antal dikter över de olika artiklarna i den apostoliska trosbekännelsen
som hjälp åt sin församling.
Bland dessa dikter ingår en hymn om den allmänneliga kyrkan som  det talas om i
tredje trosartikeln.
Olov Hartman har gjort en betydande bearbetning av psalmen.


Text: Olov Hartman 1981, efter John Stone 1866
Musik: Samuel Sebastian Wesley 1864, engelsk organist och  tonsättare i Hereford


Bild: Google

Jesus är min vän den bäste ...

Psalm 43

Jesus är min vän den bäste, vilkens like ingen är.
Skulle jag då som de fleste övergiva honom här?
Ingen skall mig kunna skilja ifrån den mig har så kär.
Vad han vill, det skall jag vilja, alltid här och evigt där.

Jesus led för min skull döden, ingen skall fördöma mig,
och i himlen ber han för mig, drar mig närmare till sig.
Vem är då som vill anklaga den som han förlåtit allt?
Vem kan rycka Guds utvalda ut ur Jesu Kristi hand?

Därom är jag fast förvissad: kroppens eller själens nöd
skall mig ej från Kristus slita, inte liv och inte död.
Inga djup och inga himlar, inte okänt eller känt
skall mig från Guds kärlek skilja som i Jesus Kristus är.


Författare till psalmen är Jakob Arrhenius (1642-1725)
professor i historia i Uppsala.
Han var en kraftfull man, som med stor energi redde upp universitetets affärer.
Samtidigt var han en mycket from man. Han hade tagit starka intryck av mystikens
innerliga Jesusfromhet, som den förmedlats av Johann Arndt i hans berömda verk.
"Fyra böcker om den sanna kristendomen."
Ett citat av Arndt: "Där den nya födelsen icke yttrar sig i ett nytt liv, i kärlek,
där finns icke den sanna kristendomen."

När psalmen första  gången publicerades 1691 skrev Arrhenius att han fått sin
inspiration till psalmen av Paulus ord i Romarbrevet 8:31-39.

Verserna 31-35 citeras här:" Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?
                                              Han som inte skonat sin egen son utan utlämnade
                                              honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte
                                              skänka oss allt med honom?
                                              Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner,
                                              vem  kan då fälla?
                                              Kristus är den som har dött och därtill den som har
                                              uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar
                                              för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek?"

Psalmens innerliga ton och dess koncentration kring Jesus Kristus har gjort den älskad och
sjungen i alla kristna samfund i Sverige.


Psalmförfattare: Jakob Arrhenius 1691
Bearbetad: Olov Hartman 1978
Musik: Gustaf Düben 1674, hovkapellmästare, organist och tonsättare, Stockholm 


Bild: Google

För att du inte tog det gudomliga ...

 

Psalm 38

För att du inte tog det gudomliga dig till en krona,
för att du valde smälek och fattigdom, vet vi vem Gud är.

För att du lydde fram till det yttersta - döden på korset,
vet vi vad seger, vet vad väldighet, vet vi vad Gud är.

För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.

Därför skall alla sargade, döende, alla de dömda,
säga med alla heliga, saliga: Jesus är Herre.

Därför skall alla världar och varelser, allt som har varit,
är och skall komma, en dag bekänna det: Jesus är Herre.


Psalmen är en utmärkt tolkning av det centrala kristna begreppet inkarnation.
Det betyder läran om att Gud själv blev människa i Jesus Kristus.

Olov Hartman som har skrivit psalmen har en klar förebild till sin psalm i Fil 2:5-11,
där det står: "Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Jesus Kristus.
                     Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud,
                     utan avstod  från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en
                     av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk
                     och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt
                     honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra
                     namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och
                     under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud
                     fader till ära."

Olov Hartman berättar att han fick inspiration till psalmen vid en ekumenisk retreat på
Sigtunastiftelsen i Stilla veckan 1970. "Jag gick under pauserna fram och tillbaka i
Olaus Petri-kapellet och mediterade över Palmsöndagens episteltext Fil 2:5-11,
- det som då grep mig var ett krucifix som "växte" fram ur texten:
                     För att du inte
                     tog det gudomliga
                     dig till en krona,
                     för at du valde
                     smälek och fattigdom
                     vet vi vem Gud är.

De tre första stoferna i psalmen börjar med ett förklarande, tillbakablickande "För att",
de båda sista med ett framåtblickande "Därför". Efter Kristus har allt blivit annorlunda.
I samtliga verser framförs själva huvudärendet först i sista versraden; vem Gud är,
vad Gud är, var Gud är.

Psalmen har två melodier.
Den ena, samtidig med texten, är komponerad  av Ingmar Milveden musikforskare och
tonsättare i Uppsala.
Den andra melodin skrevs senare av Börje Ring, tonsättare och sångare.
När psalmkommittén föreslog båda melodierna var det för att underlätta psalmens
användning i skilda sammanhang. Det skedde med Olov Hartmans goda minne.


Text: Psalmförfattare Olov Hartman 1970
Melodi: Ingmar Milveden  38A 1970
Melodi: Börje Ring 38B 1975


Bild: Google