Psalm 212
Långt bortom rymder vida, längre än solar går,
högre än stjärnor tindrar den bedjandes suckar når.
Anden från stoftets världar lyfter sitt vingepar,
klappar på himlaporten och söker sitt hem, sin Far.
Trång är all världen vida, hjälplös var jordisk vän.
Själen får ro och fäste allena i himmelen.
Mörkaste natt skall ljusna, bittraste kval få ro,
lär du dig blott att vandra på bönernas himlabro.
Ringaste barn som beder lever oändligt tryggt,
mäktar långt mer än hjälten som starkaste fästen byggt.
Måtte vi aldrig glömma, var vi i världen går,
att till Guds eget hjärta den bedjandes suckar når.
...
Psalmen är en förening av innerlighet och närhet både i text och musik
och av ett rumsligt oändlighetsperspektiv.
"Högre än stjärnor tindrar den bedjandes suckar når".
Samtidigt finns den innerliga tryggheten där.
"Ringaste barn som beder lever oändligt tryggt".
Text: Augusta Lönborg 1895, lärare i Uppsala
Musik: Julius Dahlöf 1906, organist, i Norge
Bild: Google
