Inför Bönsöndagen
Text:Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske på jorden så som i himlen.
Ge oss i dag det bröd vi behöver,
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket,
din är makten och äran,
i evighet, Amen.
I bönen "Vår Fader" ser vi att först riktas blicken mot honom - vi ser hans helighet och
storhet och glömmer oss själva för ett ögonblick. I det mötet ser vi våra egna brister och
ber om förlåtelse. Vi ber att hans vilja skall ske - en viktig bön där vi ställer oss till hans
förfogande. Bön är arbete men också vila och trygghet. Att leva i bön är lika fundamentalt
som att andas. Något som syresätter allt det vi företar oss. Sedan långt tillbaka i tiden har
kristenheten talat om bönen som själens andedräkt.
Psalm 213
Att bedja är ej endast att begära,
att själviskt ropa: Giv mig, Herre, giv!
Att bedja är att komma Gud så nära
att han blir livet i vårt eget liv.
Att bedja är att helt sig själv förglömma
i bönen: "Ske din vilja, icke min",
att låta nådens rika källsprång strömma
i egen tomhet, eget armod in.
Att bedja, det är kraften att försaka,
att mitt i stormen vara trygg och still
och visa alla varför fast tillbaka,
i lugn förtröstan på att G u d så vill.
Gud redo är att nådens port upplåta,
för varje redlig själ som klappar på,
i ödmjuk bön att livets dunkla gåta
i evighetens ljus förklarad få.
Text: Stina Andersson
