Vi vet att Hjalmar Gullberg föddes före äktenskapet som son till en ung grosshandlare i karriären och hans sekreterare, och att han utackorderades till familjen Gullberg, som levde under enkla levnadsförhållanden. När sonen var två år ingick hans biologiska föräldrar äktenskap och de bosatte sig vid Gustav Adolfs torg i det hus där företaget också fanns.
Sonen tog de dock aldrig tillbaka. Det hände att föräldrarna besökte honom, och att han fick komma på besök hos dem. Den yttersta orsaken till dessa visiter ville man i det längsta dölja för omvärden och för pojken. Men i sina egna anletsdrag såg sonen spår av det egentliga förhållandet, och han var lik den "farbror" som han då och då fick träffa. I en länge opublicerad dikt skrev han:
"För att jag inte var som andra.
För att mitt hem var inte här,
kunde jag i min kvällsbön klandra
den gud som haver barnen kär.
Jag visste vad man inte visste
jag visste förrän jag blev stor
att jag om pappas säd gått miste
och mamma aldrig varit mor.
Någonting drog mig ut i kvällen,
lust efter vad och flykt från vad?
Hemlängtan till förbjudna ställen,
de andras fönster i en stad.
I gatljus utan rullgardiner
såg jag hur de förströdde sig,
och greps av hat mot det som skiner
och hat mot dem som födde mig.
Jag smög mig upp i deras trappa
ett barnporträtt av husets värd.
Så rusade jag hem till pappa
men teg om blodets tiggarfärd.
Än skyr jag hos mig anletsdragen,
för att jag icke deras fått
som gav mig från den första dagen
en kärlek som är utan mått."
I hemmet som var enkelt men inte fattigt fick han god omvårdnad och kärlek. Musiken var viktig i familjen och Hjalmar var intresserad av musik, fiolen var hans instrument .
Sången och tystnaden fick en ny innebörd för honom under hans sista år, då han skrev de dikter som han kallade; "Musik ur nederlaget";
"Ord ur en mun som inte själv kan tala,
en konst som mer är vädjan och dekor
än konst, är vad jag bjuder de verbala
resterna av en bildprakt som förgår."
Så lyder slutstrofen i den första dikten i hans diktsamling:"Ögon Läppar"
Orden är nedtecknade av Greta Thott hans trolovade. Hjalmar Gullberg låg i respirator på Södersjukhuset i Stockholm våren 1959. Under en tid hade han levt med en livshotande förlamningssjukdom i halsmuskulaturen.
Under denna sjukdomstid händer det märkliga att han under en månads tid skriver fyrtio dikter. Skrev gjorde han egentligen inte, för endast med ansträngning kunde han föra pennan med stora spretiga bokstäver. Orden tolkades av Greta Thott som skrev ner dikterna.
Sedan diktverket "Ögon, Läppar" kommit ut skrev Hjalmar Gullberg bara några få dikter. En av de sista var en sonett som han tillägnade Greta Thott. De avslutande stroferna handlade om poeten som blev stum."
"Hur många nätter i ett gavelrum
du för min skull våndats och fällt tårar
förstod blott din poet. Och han låg stum.
Nu stapplar jag stödd på din arm och spårar
tecken i snön, en vårs mysterium
Finns det en vår för oss, en vår bland vårar?"
Det fanns ännu en vår, den sista.
När sommaren stod som vackrast, den 19 juli 1961 dog en stor poet.
