Psalm 162
Som sol om våren stiger i makt mot himlens höjd
och all naturen viger till livets nya fröjd,
i själens riken Anden går fram med vårens bud:
nu brister alla banden, nu skapar livets Gud.
Som elden guldet renar, så Andens helga glöd
med själen sig förenar. Vår synd blir glömd och död.
O salighet och fruktan när Anden kommer när.
O nåderika tuktan, o eld, som allt förtär.
Vad intet öga spanar, vad intet öra hör,
vad ingen tanke anar när Anden hjärtat rör,
ur djupen uppenbaras, från höjden stiger ner:
Guds hemlighet förklaras och tvivel är ej mer.
Du höga kraft, jag längtar åt dig att giva mig.
Min ande törstar, trängtar att bliva ett med dig.
Din kärleks eld låt tändas, skriv i mitt bröst din lag.
Min död i liv låt vändas, min natt blir salig dag.
Guds Ande, du allena vårt släkte fria kan,
från självisk lust oss rena och lösa hatets bann.
Blott du kan folken lära med skilda tungors ljud
ett enigt lov hembära åt allas Far och Gud.
Du klara gudomslåga, du sol som vår vigt in,
Guds svar på livets fråga, i våra själar brinn.
O kom att nu oss viga till liv som död ej vet,
men utan gräns skall stiga mot okänd härlighet.
...
Text: Natanael Beskow 1919, teol dr och författare
Musik: Svensk folkvisa 1693
Bild: Google
